Kick-some-ass idag!!!

Angels

Du är i mina tankar idag...du förändrad mig och på grund av dig är jag idag en människa som hoppas att jag har några av de fina egenskaper som du hade. Jag är lyckligt lottad som fick vara i ditt liv för en kort, kort, alldeles för kort stund....

"Perfection is achieved not when there is nothing more to add, but when there is nothing left to take away"

Can't have it all

Dagens ledord - "It's driving crazy that I can't have it all"

Dagens känsla - Återhämtning och uppladdning. Känner ro och klarar av att finna ro till både film och bok. Händer inte allt för ofta så är väldigt tacksam för dessa dagar och njuter av dem.

Dagens rädsla - Det är svårt att hantera smärta. Inte fysiskt, utan psykiskt. Har ont i revbenen, troligtvis en sträckning eller något ligament som gått av. Men svårt att slå bort oron som automatiskt kommer i och med smärta. Jag tänker inte logiskt längre när det gäller min kropp och hur den fungerar. Litar inte vad den och att jag kan bedöma den. Därav oron men jag vet ju att det inte är något farligt, men ändå...

Dagens inspiration - Våga utmana dig! Jag gick utanför min trygghetszon vilket lönade sig. Jag fick en stunds välbehövlig semester från "monstret". Jag njöt och insöp varje sekund!

Dagens strategi - Hitta mina små "mini-semestrar". Jag vet att de finns, gäller bara att se dem, våga fånga dem och veta hur jag på bästa sätt ska ta tillvara på dem. Jag tror jag börjar få en bättre och bättre uppfattning om det nu.

Dagens insikt - Skit i alla idioter!!! Vad har hänt egentligen med alla (nåja, nästan) nya bekantskaper?! Hur många idioter finns det egentligen plats för på detta jordklot och hur många av dem ska jag verkligen behöva möta? Nä, nu får de fasen ge med sig! Ta er i kragen och skärp er, ni är inte störst, bäst och vackrast vilket ni kommer inse en dag och så dags att bli ödmjuk då.

Några timmar kvar av helgen, vilket innebär att det fortfarande är ok att äta "helg-flingorn"

Broken

En hel vecka har nu gått. Jag vet inte vad som hänt, men denna vecka har nog psykiskt varit den värsta på mycket länge. Jag funderar mycket kring att leva och överleva. Konsten att balansera sin styrka att överleva varje dag till konsten att leva varje dag. Denna vecka har dessa saker inte gått hand i hand för mig.
Det ger mig dåligt samvete att fundera över min överlevnad. Det är en självklarhet att kämpa för att hitta strategier och finna sin motivation/vilja att leva, detta som jag tidigare nämnt kanske främst av respekt för de personer som inte har/hade något val.
Konsten att leva gör mig dock otroligt stressad. Det ligger mycket "borde" och "måste" i ett sådant sätt att leva. Jag borde maximera mitt liv nu medan jag har möjligheten, samtidigt som jag har begränsningar att ta hänsyn till. Någon frågade mig vad som skulle motivera mig, och jag hade inget svar, Det finns ingen resa, spabehandling, fallskärmshoppning, bergsklättring i världen som för mig kan vara anledningen till att jag vill leva. De viktiga anledningarna ligger i min vardag och i de personer jag har i mitt nätverk och när något av detta sviktar, kommer min motivation i gungning. Det som lyfter mig är enkla saker, de där sakerna alla andra tar för givet. Jag ser dem inte som självklara inslag i mitt liv då de för en stund försvann och kommer att försvinna för mig återigen.

Denna vecka har flera av mina motivationer varit i gungning, samtidigt. Detta har skapat obalans och ifrågasättande. Beskedet var oväntat och ganska chockande, och jag känner nu mer än någonsin att jag lever under förhållningsorder som håller mig tillbaka samt skapar oro.

Jag har blivit skrämd av andra personers reaktioner. Även om dessa personers reaktioner bygger på en osäkerhet och rädsla kan jag inte låta bli att känna mig respektlöst behandlad, kränkt och fundera på om alla främlingar jag möter kommer döma mig på samma sätt.
Jag identifierar mig inte med min olycka eller med mitt sjukdomstillstånd. Det är något som hände mig och som är en del av mitt liv. Det är dock inte vem jag är. Det säger inte vilka egenskaper jag besitter eller vem jag är som person.

Det blir lätt att dra sig till personer med liknande erfarenheter, varit med om en tsunami, drabbats av cancer eller kanske överlevt en bilolycka. En av anledningarna kan vara att man känner sig mindre ensam, det finns personer som också drabbats av händelser utanför deras egen kontroll. Men kanske det viktigaste är de egenskaper dessa personer besitter. Det finns en ödmjukhet inför andra personer, en icke dömande/värderande blick, en värme, tacksamhet och genuin vänlighet hos dessa personer. Det är på grund av just dessa egenskaper jag vill ha dem i mitt nätverk, inte på grund av deras historia.

Jag kan inte kräva förståelse eller medkänsla för det kan ingen någonsin ge mig. Jag kan dock kräva att bli mänskligt behandlad, respekterad för mig som person, inte ifrågasatt eller kritiserad för saker som ligger utanför min kontroll. Jag skulle aldrig nöja mig eller tolerera någon annan typ av behandling tidigare innan olyckan och tänker definitivt inte göra det nu heller! Fan, jag besitter också de där goda och fina egenskaperna och de som välkomnas in i denna sfär ska vara privilegierade och känna tacksamhet att jag väljer att de dem min min oerhört dyrbara och begränsade tid. Jag ger dem tid av mitt liv!

"Liars is all you gonna run across in this world. A mans gotta learn the difference between just plain liars, and liars, worth lovin"

Hedonism

Dagens känsla: Sorg - Jag saknar det "gamla" jag. Hon finns inte mer och jag har svårt att acceptera det och spela med de regler som mitt nya liv har gett mig. Jag har svårt att avgöra vad jag klarar av och inte nu med min nya kropp. Jag har inte GÅTT in in väggen nu, utan jag har verkligen SPRUNGIT rakt in och igår smällde det till ordentligt. Jag fann mig själv sitta med två heltidsjobb, studier på 100%, extra jobb inom en idéel organisation, finna tid till att umgås med vänner/familj. Utöver detta ska jag handskas med min sjukdom och fundera över vilka val och beslut jag vill göra angående en transplantation.

Jag är en person som alltid levt i 150 km i timmen. Det funkar inte längre och jag hatar att jag inte kan det. Jag har nu tagit på mig saker för att kunna känna mig som jag igen, och inte bara bli identifierad som den sjuka. Men det har nog också varit en undermedveten strategi för att slippa tänka på vad som faktiskt ligger i min framtid. En kombination av vilja att återgå till ett för mig normalt liv och en sätt att slippa fundera kring mina livsval.

Dagens ledord: Prioritera - Jag måste välja vad jag vill ge min tid till. Jag har en begränsad tid som jag känner att jag vill utnyttja till max. Fyller jag denna tid med en massa saker så kommer den tiden troligtvis att kortas ner, då kroppen inte kommer orka med lika länge. Väljer jag istället att ta in vissa saker i mitt liv som ger mig styrka och vilja men i ett långsammare tempo är förutsättningarna för att kroppen ska orka mycket längre mer troliga. Vill jag fylla min tid med jobb och åtaganden eller med möjlighet att styra min tid, träffa vänner/familj etc. ? Egentligen en mycket enkel fråga och ett givet svar, men svårt när man är av en personlighet som vill prestera och strävar hela tiden framåt och vill utvecklas.

Dagens Inspiration - Jag förnekar inte mitt sjukdomstillstånd, men jag vill kunna välja bort den under vissa stunder. Känna mig som bara jag, och inte vara den sk. "sjuka". Jag måste få semester från mitt tillstånd ibland.

Dagens rädsla - Att jag stressar upp mig, lägger på mig för mycket uppgifter och skapar en ohälsosam levnadsstandard som påverkar mitt allmäntillstånd, får mitt immunförsvar att försvagas och skapar dåliga förutsättningar för att kroppen ska klara av den prövning som ligger i min framtid.

Dagens läxa

Gå ALDRIG och messa på samma gång! Gick rakt in i en stolpe, så att hela skylten skakade. Inte alls pinsamt! (tittade mig dock snabbt omkring för att kunna uppskatta hur många som sett incidenten innan jag plockade upp mobildelarna och småsprang vidare)

Element of freedom

Att ifrågasätta något utöver vårt förstånd, utöver vetenskapen och utöver all vår logik innebär att ifrågasätta förtröstan och trygghet. Det spelar ingen roll hur mycket bevis det finns över att det inte finns någon Gud, jag kommer ändå alltid att tro. Det handlar inte om fakta, bevis och logik. Det handlar om hopp, tro och förtröstan.

Hopp om att någon/något vill mitt bästa och finns för mig vid behov.
Tro på något efter detta liv och min plats där.
Förtröstan när ingen/inget längre kan ge mig detta.

Min resa har så många frågetecken. Hur kunde jag överleva? Varför var det jag som fick överleva? "Knuffade" någon tillbaka mig till jorden? Har jag fortfarande ett syfte med min plats på jorden?
Detta är frågor som inte kan besvaras med fakta, bevis eller logik. Det kan dock ge mig en aning om min mening här, vilken gåva jag fått och vilket ansvar jag bär.

Att bli tvungen att konfrontera sin dödlighet och sin plats på jorden har gett mig stor trygghet. Det finns ingen rädsla eller oro. Dock har jag så mycket kvar att göra här, jag ser inte hur jag ska få plats med allt jag vill göra på bara en livstid. Jag önskar ingen olycka, dock önskar jag att alla får möjlighet till insikt i hur lite vi faktiskt hinner med på en livstid. Istället för att andra ska råka ut för olycka och själva komma till samma insikt, vill jag vara ett exempel. Jag vill ge andra en bild av mitt liv och förhoppningsvis ge dem insikten utan att själva behöva uppleva den.

Me and myself

Me-time! Dags att göra sig snygg:) Insåg att jag inte varit på en frisörsalong sedan olyckan...det är med andra ord på tiden nu!

Waiting on the world to change

Ok, jag ger den en chans....men kan man inte förmedla ett budskap på färre än 941 sidor?

What a difference a day makes

Det sägs att kroppen består av 2/3 vatten, den sista delen av mig består nog vid det här laget av mintchoklad! Har gått genom de flesta märken och kvalisorter. Ikväll är det denna som får bli mitt sällskap till Arn!

Dagens vitaminintag!

Vintern blev för lång

Dagens känsla: Ilska - Jag är så arg för sättet jag blivit behandlad på. Hur tycker sig någon ha rätten att ifrågasätta mig, min sjukdom, mitt sätt att hantera den och döma mig på grund av omständigheter jag inte råder över?! Jag har aldrig i mitt liv känt mig så kränkt av någon och hade absolut inte väntat mig att bli det på grund av situation som jag nu är försatt i.

Dagens rädsla: Hur mycket kan "monstret" ta av mig? Den kan uppenbarligen ta min kropp utan att jag råder över det, kan den också tillslut ta min vilja - min själ.

Dagens ledmotiv: Man har ALLTID ett val. Återigen ligger fokus på att arbeta från underläge och mot odds. Det är livsavgörande att hitta motivation till att fortsätta och tro på sin egen förmåga att bestämma över sitt liv och sitt öde. Inget ska få ta över mitt liv, det är mitt liv och det är jag som bestämmer hur det ska se ut.

Dagens inspiration: Ett positivt och oväntat telefonsamtal.

Vem lämnade vem

Mitt förflutna och min framtid hann idag ikapp mig. Jag känner mig dömd på grund av omständigheter jag inte råder över, aldrig har jag känt mig diskriminerad förut. Detta jävla monster!!! Jag blev bortvald på grund av min sjukdom, en omständighet som jag orättvist blev utsatt för och som jag av hela mitt hjärta kämpar mot varje dag! Mina egenskaper, min vilja, mitt mod och vad jag presterat de senaste månaderna är något utöver det obeskrivliga. Hur kan detta vara något som blir negativt och som blir mitt fall?

Hur mycket ska monstret ta av mig? Jag vill inte bara vara en överlevare, jag vill leva också...

Comin' home

Min rädsla var inte obefogad. Beskedet var negativt. Proppen i portvenen är fortfarande stort och definitivt för stor för att vara möjlig att ta bort genom blodförtunnande eller operation. Detta innebär att jag nu lever med tunna kärl som kan spricka, samtidigt som jag behandlas med blodförtunnande. Tillsammans skapar det dåliga förutsättningar för mig om något av kärlen spricker.Väldigt dåliga. I en förlängning innebär detta att min lever inte kommer få den blodtillförsel som den behöver och jag kommer snarast att behöva levertransplanteras. Det finns statistik som ger mig 75 % överlevnad. Jag vet inte vad det innebär eller om jag överhuvudtaget är med i den statistiken. Jag är en ung person, vältränad, klarat flera svåra operationer och utöver detta har jag en vilja som bokstavligen kan flytta berg och jag är en överlevare!!! Jag ser mig bli gammal, jag ser mig skaffa familj och jag planerar för en framtid som alla andra. Jag måste göra det. Visst har jag mer uttalade premisser för hur mitt livsöde skulle kunna komma att se ut, men det finns inget som säger att jag eller du istället inte blir överkörda av en buss i morgon. Jag ser ingen dödlighet, jag ser svårigheter i och med att jag vet vad jag kommer behöv gå genom. Jag kommer behöva göra skitjobba operationer, undersökning och en lång rehabilitering. Jag är otroligt rädd för detta, men jag har så otroligt mycket i mitt liv att leva för och jag ska bara göra det. För mig har något annat aldrig varit ett alternativ och det skulle aldrig heller vara det.

Ironi verkar dock prägla mitt liv. Jag har fått ytterligare en gåva. Jag har fått den stora kärleken. En kärlek jag vill överleva för, en kärlek som är hjärtskärande, en kärlek som ger mitt liv mening, en kärlek som jag vill ge mitt hjärta för. Att möta en person och direkt se hela livet tillsammans med denna på ett ögonblick trodde jag var sagor, dåliga PR-trick för att locka tittare till romantiska kärleksfilmer. För första gången älskar jag utan att tänka på konsekvenserna, för tillsammans finns det inga.

Dessa två incidenter har dock krockat med varandra...vill man älska någon som kan försvinna från en? Kan man välja bort sin kärlek för rädslan att man inte skulle finna något värde i livet om denna person försvann? Kan kärleken vara så stor att man inte vågar älska av rädsla att mista denna person?

Är min kärlek så stark att jag bör välja bort denna person från mitt liv, för att skydda honom mot att ev. förlora sin älskade kärlek?

Free Fallin'

Konsten att lev under dödshot:
- Lev fullt ut; varje dag!
- Säg och visa kärlek till dina nära och kära
- Tänk en timma i taget, en dag i taget
- Njut av stunden
- Se det vackra i livet
- Lägg ej energi på saker/personer där du ej får något tillbaka som gynnar dig själv
- Våga leva fullt ut, utan att se konsekvenserna
- Våga älska, alla lämnar dig inte

Att få livet i gåva och att leva under en begränsad tid, medför stort ansvar och en stor press på att ta tillvara på detta. Frågan är bara hur man gör det? Det måste kombineras med viljan att leva varje dag och samtidigt vara realistiskt förankrad. För mig är det svårt att implementera detta i mitt dagliga liv, trots att jag försöker hela tiden. Istället för att genom praktiska tillvägagångssätt "leva livet", fokuserar jag på att utveckla mina egenskaper. Jag vill bli sedd med lite vackrare ögon av såväl mig själv som av andra . Jag tror detta kan ske genom att vara snäll, omtänksam, ödmjuk och vänlig mot alla jag möter. Jag hoppas detta är ett sätt att ta tillvara på livet och att ge av mig själv få ta del av andras omtanke.

Man ska inte bara överleva, man ska leva också.

"Någon" är fantastisk mot mig

?

Fan!!! Monstret kommer aldrig att försvinna!!!
Kan jag inte bara få leva?!

War of my life

Idag kommer min dom. Idag kommer min framtid att bli klarare. Jag har inte en aning om vad beskedet kommer att innehålla och innebära för mig. Jag har nu skapat ett liv för mig och är livrädd för att detta ska slås omkull igen. Jag kommer aldrig att komma från detta "monster". Jag vet att jag måste lära mig leva med detta, men jag har lyckats skjuta det åt sidan. Det är viktigt för mig att inte alltid leva i detta, utan att få paus. Det är skönt att kunna ha den möjligheten, problemet för mig blir dock att varje gång jag blir påmind om mitt tillstånd blir chocken så stor. Förlamning och blackout. Jag vet ännu inte vad som är värst, väntan och oron innan eller vad beslutet faktiskt innebär. Oavsett vad beskedet kommer att innebära för mig så kommer det bli en chock och jag kommer bli ledsen. Jag vill inte!!! Jag har så mycket att vara lycklig över just nu, ALLT! Jag vill inte förlora detta. Jag vill att det ska vara min chans nu. Jag vill kunna älska och bli älskad utan oro för vad mitt tillstånd innebär för mig och mina kära. Jag vill inte vara ledsen mer...kommer jag att klara av detta? Är jag starkare idag och kommer bättre att klara av ett besked? Har jag så mycket positivt i mitt liv att jag kommer att klara besked bättre nu? Eller kommer jag klara det sämre då jag idag har mer att förlora?

Jag vill inte leva med monstret längre! Jag vill vara fri, tänka på en framtid, planera för att bra liv, våga leva och få en ärlig chans till ett bra liv!!!

Fan! Hur ska detta sluta.... jag klarar inte av oron, väntan är det värsta med hela tillståndet. Det är omänskligt!

Clarity

Ledord: Kärlek!!!!
Rädsla: Vad har jag i min framtid?
Inspiration: Jobbmöjligheterna är positiva, jag har äntligen möjlighet till ett normalt arbetsliv igen!
Lycka: Tid tillsammans med mina kärlekar..."lilleman" är först ut på min lista...

I like...

Härliga känslor!
Lycka , trygghet, lugn, värme och oerhörd kärlek...

You and me

Rädsla handlar om att förlora kontroll, att inte att möjlighet att styra över sitt eget liv. Att tappa kontrollen, är precis som att tappa sig själv. Att inte ha tillräckligt med tillit till sig själv och ha tillro på sin egen kapacitet.
Då, när du är rädd träder möjligheten att tro på någon större än din egen vilja in, gudatro. Lämna över ansvaret för sitt liv i andras händer och tro på något utöver din egen makt.
Det spelar ingen roll om du är en fin, bättre och genomgod människa för du kommer ändå att vara lika utsatt för att råka ut för olycka. Det finns ingen rättvisa. Dock är det en trygghet att i rädsla tro på att du gjort ditt yttersta för att ta med bästa möjliga egenskaper till ett nästa liv. En trygghet att du lämnar efter dig ett minne av en fin människa.

Vem eller vad bestämmer vem som är överlevare?

Keep o walkin'

Familjetajm=)

Kvalitetstid med familjen nu...god mat, planer för framtiden och uppskatta varandra! Skönt att bli påmind om ytterliga en sida av livet som varit så central för mig speciellt de senaste månaderna och för all framtid!

Back on the road

Dagens ledord: Stänger sig en dörr, öppnar sig ett fönster. Vilja och tro på att allt löser sig och att orka fortsätta kämpa.
Dagens känsla: Kaos! Inget har sin plats ännu, vilket för mig innebär att det inte finns någon trygghet.
Dagens rädsla: Att min psykiska stress över att "komma igång med livet" igen tar överhand och påverkar min fysiska förmåga. Jag älskar det livet jag nu har med mycket saker att göra, men kommer detta att ge mig ytterliga fysiska men?
Dagens inspiration: VÅREN! Är det bara min egen otroligt ovetenskapliga teori, men känns inte allt aningen lättare bara solen är framme?

Någon frågade mig idag;
" Varför är det alltid de fina människorna som går bort?"

Tusen bitar...

Jag vaknar tidigt, inget ovanligt i det då jag är en mycket morgonpigg person. Tar en extra lång dusch, lyssnar på Michael Jackson- Bad. Äter min gröt och gör mig i ordning för att åka till jobbet. Är fortfarande tidig och stannar på 7eleven för en kaffe. Lugn dag på jobbet, tar en lunch med en kollega och så lite fönstershopping. På grund av det låga kundunderlaget får jag möjlighet att sluta tidigt. Blir glad då jag inser att jag kommer hinna springa milen ute idag innan mörkret faller. Väl hemma laddar jag ipoden med nya Rihanna-skivan och lite Akon. Börjar jogga så smått, supertaggad trots att snön börjar falla lite smått. Tar bara ca 10 minuter innan jag får håll, saktar ner men fortsätter. Värken tilltar och jag inser att jag måste vända hem. Skitsur då jag var så taggad. Värken tilltar nu i snabb takt och jag börjar inse att jag inte kommer klara mig hem. Ser en busshållplats och tar sikte på den för att kunna vila mig innan jag fortsätter hem. Kommer dock bara ett par meter till innan jag måste börja krypa på grund av värken. En kvinna kommer gående och jag ber om hjälp, sedan blir det mörkt. Jag hör röster ropa på mig, fråga vad jag heter, mitt personnummer etc. Jag kan inte svara. Helt plötsligt "släpper" allt och jag känner allt liv i mig rinna ut, sedan är det mörkt.

Vaknar och ser min bror sittandes framför vid fotändan av min säng, mamma och pappa står bredvid. Vad har hänt? Vart är jag? Hur kom de hit? Frågorna är så många, jag får inte ihop det. Två operationer, fem dygn nedsövd på IVA och ett liv räddat.

Den 4 november kunde jag ha dött av ett aneurysm i buken. Jag överlevde dock, jag har men såväl fysiska som psykiska. Min kropp kommer aldrig mer se ut som förr eller som en normal 25-årings kropp. Jag har ärr, blåmärken, utslag, svullnader etc. I kroppen saknar jag en mjälte och inom en snar framtid kommer jag få en ny lever. Min själ är för alltid förändrad. Jag är samma person som tidigare, jag har samma intressen och samma egenskaper. Mina värderingar, mina mål, mina drömmar och planer är dock för alltid förändrade. Till det bättre! Jag började med att leva ett andetag i taget, en minut i taget, en timma, sedan en halv dag, nu lever jag för dagen.

Jag blev en av de som överlevde. Jag fick den största gåvan av allt, jag fick livet. Det är inte bara en gåva som är den största man kan få, det är även en gåva som bär med sig stort ansvar.

Till en början var min högsta önskan att allt skulle återgå till det normala, att jag skulle bli mitt gamla jag igen. Det vill jag inte idag. Istället för att skämmas för min nya kropp är det den jag är mest stolt över. Mina ärr är symboler som representerar styrka att börja om igen, mod att våga gå genom smärta, vilja för att återgå till mitt liv. Jag är inte en "bättre" människa idag, men jag lever mer idag. Jag ser saker med nya ögon, solen lyser lite starkare, blommorna luktar lite mer, bullarna är lite godare och soffan är lite mjukare.

När jag vaknade insåg jag att hade jag dött den 4 november, hade jag haft en bra dag och ett bra liv. Jag lever mina dagar som om de skulle kunna vara den sista. Detta innebär för mig att visa mina nära och kära vad jag känner för dem och enbart göra saker som jag mår bra av. Jag ska vara en person människor minns för mina fina egenskaper och inte enbart vad jag presterat i livet.

Någon vakar över dig, men det är du som har ödet i dina händer!

Put your records on

Första dagen med med Convers = Våren är här!

Och så blir man plötsligt påmind om det vackra i livet...

Another shape of my heart

Dagens ledord: Sikta mot stjärnorna och du kommer åtminstone nå trädtopparna!!!
Dagens känsla: Hopp! Det är bara att köra på oavsett motgångarna. Det är en fördel att kämpa sig uppåt från ett underläge.
Dagens insikt: Jag kommer leva med "det onda" för resten av livet...
Dagens rädsla: Jag kommer leva med det "onda" för resten av livet...
Dagens inspiration: De fina människor som är änglar på jorden, de lyfter mig dag, efter dag, efter dag, efter dag, efter dag, efter dag...

Äntligen på väg

Med denna utsikt, 5 grader plus, strålande sol och Håkan Hellström i mina öron är det bara att konstatera att paradiset är en plats på jorden!

How to save a life...

Allt handlar om vilja och mod. Det fascinerar mig hur mycket vi faktiskt kan bestämma över våra liv. ALLT! Vi kan t.o.m bestämma oss för om vi vill ta del av livet på jorden eller resa vidare till nästa plats. Det som avgör är viljan att ta kontroll över sina beslut och sin situation. Visa mod och kasta sig ut gång på gång på gång på gång på gång... Man faller hela tiden, men det går alltid att resa sig om man vill och vågar. Det är lätt att hamna i en fälla där man tappar modet för risken att falla är för stor. Men tar vi inte risken kommer vi aldrig att vinna, kommer aldrig få vår plats på jorden. Jag tänker visa mod och ta ansvar för min situation och göra allt jag kan för att få mitt liv dit jag önskar, om det är så som det var innan 4 nov eller kanske ett helt nytt liv. Detta gör jag så klart för min egen skull, min familjs och vänners skull, men kanske främst för de personer som aldrig fick möjligheten att ens försöka ta kontrollen trots att vilja och modet fanns där. De änglar som vi fick låna en stund på jorden och som har förändrat mig och många där till. För dem tänker jag leva som aldrig förr, skratta hjärtligt och lyckligt, se platser jag bara drömt om, kämpa för att få de jobb jag vill ha, umgås med fantastiska människor, bli älskad och älska!

Rise and fall

Tvära kasst verkar vara melodin för mitt liv just nu. Har det alltid varit på detta sätt, bara att jag inte reflekterat över det förut? Hmm...ja oavsett hur så pendlar jag idag från total lycka och en psykisk styrka som skulle kunna klara allt, till en oro som äter upp mig obarmhärtigt. Strax efter olyckan sade jag att det är ok för mig att vara ledsen och orolig, så länge jag skrattar lika mycket som jag gråter. Jag tycker det är en ganska ok deal, eller? Idag när jag ser saker mer på sikt, kan jag urskilja att jag skrattar betydligt mer, lättare, högre och lyckligare än jag någonsin gjort. Gråter gör jag idag inte mer än vad jag gjorde innan olyckan, vad det nu innebär... Vad jag insett är att gråten idag har förändrats till någonting annat. Sorg är fel ord, likaså oro och ångest. Det är en känsla jag inte kan identifiera, en känsla som gör mig på vakt. Ibland undrar jag om det är möjligt att placera sig på en plats där sorg, oro, ångest och nedstämdhet inte når mig. Jag förnekar inte att känslorna finns där, den medvetenheten kommer jag aldrig över. Dock kanske jag börjar lära mig att inte vara rädd för dessa känslor. Jag vet att jag kommer falla, ibland flera gånger om dagen. Jag har dock börjar se att jag reser mig igen, jag vet hur och jag vet att jag alltid kommer göra det.

Skratta hjärtligt varje dag! (om det så bara är till AFV...)

Life is good

Raindrops keeps fallin' on my head...

Vilken känsla!

Falla fritt

Dags igen för en liter kontrastvätska. Gick bra detta gång, kan inte riktigt komma ihåg vilken gång i ordningen det är som jag gör detta nu. Det smakade ok och inga kväljningar eller något behov av att hålla för näsan för att slippa smaken. Undersökningen går bra och är absolut inget jobbigt, dock kommer det som vanligt en pust av ångest för att påminna mig om varför jag ligger på denna brits. Jag lämnar undersökningen och väntrummet bakom mig, men det är nu väntan börjar, hur länge vet jag inte... inte heller vad resultatet ska visa denna gång...

Wait til you see my smile

Din livsresa går aldrig att förklara för en annan människa. Detta är en resa du gör helt ensam, dock kan du ge någon gåvan att få en glimt av ditt liv och möjligheten att förstå och uppskatta livet!